Har Hänt:

Jag bestämmer mig för att ringa Zayn och se om han har gjort några upptäckter.

"Hello, Have you found her yet?"

"No.. You?" säger han nedstämt.

"No, we looked in mine and hers house but she wasn't there." Just då hör jag ett rop genom luren, och det låter som Harry. Jag hör att Zayn frågar vad han skriker om.

"Harry says he's seing her." säger han och jag hör att han börjar springa. Förmodligen springer han efter Harry.

"We've found her. J-Just go to the hospital and we'll meet you there." säger han och jag hör hur hans röst spricker i slutet. 

 

 

 

 

 Jag springer fram till Harry det fortaste jag kan. Jag stannar till med hjärtat i halsgropen. Jag ser Bea ligga utslagen mot ett träd. Hon har blåmärken över hela kroppen och det rinner lite blod överallt. Jag sätter mig ned på huk brevid henne och lyssnar om hon andas. Det är svårt att höra men hon gör det. 

Harry förstår direkt och ringer efter ambulans. Medans vi väntar på ambulansen så sitter jag bara ned vid henne och håller hennes hand hårt.

 

När ambulansen äntligen kommer så skyndar de sig ut och tar snabbt hand om henne. De lägger henne på en bår och kör in henne i bilen.

"We have room for one person to go along." säger en av ambulans-personalen.

Jag och Harry tittar på varandra och han nickar.

"That would be me. I'm her boyfriend."

"Okay. Follow me."

säger hon och leder mig in till bilen, brevid Bea som ligger där stillsamt med andingsmask över munnen. Jag tar tag i hennes hand igen och släpper inte taget.

När vi kommer fram till sjukhuset så skyndar de sig till ett rum för att se hur det är med henne. De säger mot min vilja att jag måste stanna utanför.

Jag protesterar och protesterar, tills dom måste dra ut mig från rummet. 

 

Jag sätter mig ned på en bänk precis utanför rummet, och jag kan inte sitta still. I mitt huvud snurrar det omkring tusentals frågor.

Tänk så har hon blivit misshandlad? Har hon blivit våldtagen? Jag vill inte ens tänka att det kan ha hänt henne. Tanken är absurb.

 

Jag tittar upp från marken när jag hör steg och några röster jag känner igen. Killarna och deras tjejer.

Man kan se att Nora har gråtit för hon är alldedes röd i ögonen. Fast jag ska inte säga något, jag är nog också alldedes röd i ögonen.

Hon håller ett hårt tag om Niall's arm. Jag är så glad att hon har han. Han är en sån fantastisk och trygg pojkvän. 

 

De kommer fram till mig och kramar om mig och sätter sig sedan ner brevid mig.

Vi sitter där i tystnad tills en sköterska kommer ut från rummet. Jag ställer mig genast upp och går fram till henne.

"Is she fine? Can I see her?" frågar snabbt.

"We don't know what happend to her, but we suspect it's a assault. She hasn't woke up yet, but she will soon." säger hon lungt och tittar mig i ögonen.

"But can I go in and see her? And these guys also?" frågar jag och gestikulerar mot de andra.

"It's alot of people. Do you think she can handle it when she wakes up?" frågar sköterskan oroligt.

"Otherwise we can wait here outside til' she wakes up and then go in?" föreslår Liam.

"Yes, I think that's a good idea." säger sköterskan och öppnar sedan dörren för mig. När jag har kommit innanför dörren stänger hon och går sin väg.

 

Jag rusar fram till sängen där hon ligger med slangar fästa på kroppen. Hon ser så oskyldig ut. 

Jag tar tag i hennes hand och kysser den. Sedan sitter jag där och bara tittar på henne. 

Jag sitter där i säkert en halvtimme när jag känner att hennes fingrar rör sig. Jag sträcker på mig och klappar hennes hand. 

Hon öppnar sakta ögonen och man ser att hon är väldigt svag.

"Hello boo." viskar jag tyst och försöker att inte börja gråta.

Hon vrider på huvudet  och tittar lungt på mig, fast endå med en viss skräck i ögonen.

"Where am I?" frågar hon tyst.

"You're at the hospital. You're okay now." Hon ser bara förvirrad ut.

"It's okay. I'm here." Jag kysser henne lätt på kinden och kollar henne i ögonen.

Efter en stund med bara tystnad så kommer jag på att de andra vill nog veta att hon har vaknat.

"The others are here. Do you wanna see them?" Hon nickar svagt. 

Utan att släppa hennes hand så messar jag Niall att de kan komma in. Det tar inte lång tid innan vi hör att dörren öppnas. Alla kommer gåendes sakta in och omringar sjukhussängen. 

Nora går fram och kramar henne hårt innan hon ställer sig tätt brevid Niall igen. 

Det blir tyst.

"Can't someone say something? The silence is killing me." säger Bea så högt hon kan. Vi småskrattar lite åt hennes uttryck. 

De andra börjar prata om något som hon verkar gilla. Hon ler och bara att se henne le gör mig så otroligt glad.

Tänk så hade hon inte vaknat upp? Tänk så hade vi inte hittat henne?

 

Vi avbryts av att en doktor kommer in och frågar om alla kan vara vänliga att gå ut.

"Can Zayn stay?" frågar Bea.

"Sure. If you want that." Jag stannar kvar och lyssnar på medans doktorerna ställer några frågor, om hur hon mår, m.m.

De frågar vad som hände igår, och då ser jag att hon kommer på något. Förmodligen det som hände igår.

Jag berättar först att vi hade ett party och hela den biten. Sedan börjar hon sakta prata.

"I-I- remember going out for air, when I felt two hand grab my arms. I tried to get away, but he was strong.

H-He pulled me away and dragged me away from the house. Then the last I remembered was being thrown down on the ground." Hon pausar.

"The it all went black." 

Jag försöker tänka mig att det har hänt henne. Jag kan inte tänka att det har hänt henne. Och varför var jag inte där? Där för att rädda henne. Varför var jag inte vid hennes sida hela kvällen.

"Okey. But I think that you should stay at the hospital for at least three more days." säger doktorn och går sedan ut.

Jag vänder mig mot Bea igen.

"I feel so bad. I should've been by your side all night long. I should- " Jag blir avbruten av Bea som tystnar mig.

"No,no,no. It was me that went out for air. It's my fault."

"No I should've hold your hand all night."

"No stop now. Just be happy that I'm here now. I can come home in three days, and then everthing will be as usual."

Jag strider inte emot utan bara kysser henne nätt på läpparna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Are you ready to go home darling?" frågar Zayn efter att jag har kommit ut från den äckliga sjukhus-toaletten. Jag hatar sjukhus.

"Yes I am." säger jag och tar hans hand. Vi går sakta, för jag är långt ifrån återställd. Mina blåmärken gör väldigt ont och hela min kropp är seg.

Vi checkar ut mig och sedan beger vi oss hem.

När vi kommer hem lägger jag mig i sängen och pustar ut. Jag hör en knack på dörren och Nora kommer sticker in huvudet.

"Kan jag komma in?"

"Såklart." säger jag och ler.

"Vet du hur skolan har varit utan dig?! Ett rent ut sagt helvete." säger hon och sätter sig ned i sängen brevid mig.

"Haha. men du har väl Taylor?" 

"Ja, det är väldigt tur." säger hon och ler. Hon och Taylor har blivit jättebra vänner. Jag tycker det är bra att hon har en vän nu när jag inte kan vara i skolan, och dels för att jag vet att hon älskar att ha killkompisar.

Vi pratar lite om hur det är i skolan, läxor och så.

Efter ett tag så kommer Zayn in med ett fat med mat på.

"Jag går nog ut härifrån nu." säger hon och blinkar åt mig. Jag bara skrattar till henne.

"Men det är väldigt skönt att du är hemma nu!" ropar hon innan hon går ut.

"Tycker jag med!" ropar jag tillbaka. Zayn sätter sig brevid mig och sätter på en film och ger mig sedan maten han har gjort.

"Zayn.."

"What?" säger han och ler.

"You didn't have to do all this."

"But I want to. And you deserve it." Jag bara suckar åt han men han kysser mig på kinden och jag kan inte låta bli att le.

Jag äter upp och sen kollar vi färdigt på filmen.

fter det så gör vi oss iordning för att sova.

"Thank you for everything Zayn. I wouldn't be able to handle this without you. I love you"

"I love you too." säger han och tar in mig i hans trygga famn och pussar mig på pannan.

 

Vad tycks? Jag blev faktiskt väldigt nöjd med detta kapitel, fast det var endå ganska svårt att skriva.

Kapitel 51!

Kram!